Hur kan en människas liv och framtid avgöras av vad någon annan säger sig minnas, hur en berättelse tolkas och hur trovärdig någon uppfattas vara?
Hur kan en berättelse som bedöms som trovärdig väga så tungt att en ung människa döms, medan motsägelser, osäkerheter och uppgifter som talar till hans fördel riskerar att hamna i skymundan?
Vi måste våga prata om det som så många familjer upplever som ett av rättssystemets allra största problem: skillnaden mellan vad någon berättar, vad någon tror sig minnas och vad som faktiskt går att bevisa.
Det handlar om våra söner. Våra unga killar. Människor som hade hela livet framför sig – utbildning, arbete, kärlek, familj och framtidsdrömmar.
För vissa av dem har allt detta slagits i spillror.
Och bakom dem står mammor som vägrar ge upp.
Vi är nätverket Mannaminne. Vi kämpar för rättssäkerhet. För våra söner, våra män och för alla människors rätt till en rättvis prövning.
MINNET ÄR INGEN INSPELNINGSAPPARAT – DET ÄR EN FÄRSKVARA
Människans hjärna fungerar inte som en kamera. Den spelar inte in en händelse exakt och spelar sedan upp den oförändrad.
Minnet är en återskapande process. Det påverkas av tid, stress, rädsla, alkohol, frågor, samtal och information som tillkommer efteråt.
En människa kan vara fullständigt övertygad om vad hon minns och ändå minnas fel.
Det betyder inte automatiskt att någon ljuger. Men det betyder att en stark övertygelse inte är samma sak som ett korrekt minne.
Forskning visar att minnesbilder kan förändras och påverkas av information som tillkommer efter en händelse. Upprepade berättelser kan också påverka hur en människa senare minns det som hänt.
Tänk på allvaret i det.
En detalj som från början var osäker kan med tiden bli självklar. En tolkning kan bli ett minne. Ett minne kan bli en övertygelse. Och en övertygelse kan i värsta fall bli avgörande för en dom.
Det är livsfarligt när det vi tror oss veta börjar behandlas som om det vore bevisat.
Läs forskningen:
Systematisk forskningsöversikt 2024 – minnen och vilseledande information
Göteborgs universitet – forskning om tidiga vittnesmål och vittnesminnen
National Academies – forskning om ögonvittnen och minnespåverkan
NÄR TROVÄRDIGHET BLIR VIKTIGARE ÄN FRÅGORNA
En berättelse kan låta övertygande. En person kan uppfattas som trovärdig. Men hur vet vi att det som berättas verkligen stämmer?
Hur mycket får känslor, kroppsspråk, gråt, nervositet eller frånvaro av känslouttryck påverka bedömningen?
En person som gråter kan väcka sympati. En person som är tyst, sammanbiten eller har svårt att uttrycka sig kan uppfattas på ett helt annat sätt.
Men känslor är inte bevis för vad som har hänt.
Nämndemän är människor med egna erfarenheter, värderingar och uppfattningar. Därför måste vi våga ställa frågan: Hur säkerställer vi att deras personliga känslor och föreställningar inte påverkar bedömningen av bevisningen?
Fri bevisvärdering får aldrig bli frihet att döma efter magkänsla.
Vi måste kunna skilja mellan:
Vad någon påstår.
Vad någon faktiskt minns.
Vad som går att kontrollera.
Vad som är en tolkning.
Vad som är bevisat.
En trovärdig berättelse är inte automatiskt en sann berättelse. Och en övertygad människa är inte automatiskt en människa som minns rätt.
NÄR ORD STÅR MOT ORD – VEMS BERÄTTELSE BLIR SANNINGEN?
Många av våra söner har dömts i mål där ord står mot ord och där målsägandens berättelse bedömts som trovärdig och tillräcklig för en fällande dom.
Vi som anhöriga upplever att en berättelse har fått bli sanningen, medan våra söners förklaringar, invändningar och uppgifter som talat till deras fördel inte har fått samma genomslag.
Vi säger inte att alla anmälningar är falska. Vi säger inte att alla som berättar om övergrepp ljuger.
Men vi kräver att också möjligheten att en berättelse kan vara felaktig, missvisande eller innehålla minnesfel tas på allvar. Vi måste även våga tala om att människor kan lämna medvetet osanna uppgifter.
Det får inte vara förbjudet att ställa kritiska frågor bara för att anklagelsen är allvarlig.
För vad händer när en människa döms?
Då kommer stämpeln.
Ordet VÅLDTÄKTSMAN.
Ett ord som är så oerhört laddat att det nästan raderar människan bakom domen. Ett ord som får människor att dra sig undan, arbetsgivare att tveka, föreningar att stänga dörrar och omgivningen att se en människa som om hela hans personlighet och framtid kan sammanfattas i en enda brottsrubricering.
Vi måste våga diskutera vad det innebär att samla så vitt skilda händelseförlopp under samma brottsrubricering och samma starkt stigmatiserande beteckning.
Det är en enorm skillnad mellan ett brutalt överfall i en mörk gränd, där en gärningsperson med våld tvingar sig på en annan människa, och andra situationer där det inte förekommit något sådant överfall, där det funnits kyssar, närhet och samvaro före den händelse som senare blivit föremål för en våldtäktsdom.
Det betyder inte att en tidigare kyss eller intim samvaro automatiskt innebär samtycke till allt som sker därefter. Varje situation måste bedömas utifrån sina omständigheter.
Men det betyder att vi måste kunna prata om skillnaderna mellan olika händelseförlopp, graden av våld, tvång, utsatthet och vad som faktiskt har bevisats.
Kan verkligen alla dessa situationer beskrivas med samma ord, utan att vi samtidigt diskuterar vad skillnaderna betyder för straffvärdet och den enskilda människans framtid?
Min egen son dömdes 2023 till tre års fängelse, minimistraffet för våldtäkt av normalgraden enligt den lagstiftning som tillämpades.
Det handlade enligt den händelsebeskrivning som låg till grund för domen om ett påstått finger under någon sekund. Det fanns kyssar och samvaro före den situation som sedan ledde till anklagelsen.
Jag ifrågasätter inte att varje människas sexuella självbestämmande måste respekteras. Jag ifrågasätter hur bevisningen värderades i min sons fall, hur motsägelser och alternativa förklaringar hanterades och hur domstolen kunde komma fram till att beviskravet var uppfyllt.
Men framför allt ställer jag frågan:
Hur kan så vitt skilda händelseförlopp rymmas inom samma brottsrubricering och leda till så allvarliga konsekvenser för en ung människas liv?
Hur kan straffnivån bli densamma som vid ett brutalt sexuellt överfall, där någon med våld tvingar sig på en annan människa?
Hur mycket ska skillnaderna mellan olika handlingar, omständigheter och grader av kränkning egentligen få betyda?
Tre år av en ung människas liv.
Tre år som aldrig går att få tillbaka.
Och därefter kommer samhällets fortsatta straff: stämpeln, misstänksamheten, utanförskapet och dörrarna som stängs.
Våra söner behandlas många gånger som om de vore samhällets värsta brottslingar. Deras namn och person blir förknippade med ett ord som nästan ingen vill förknippas med. Människor slutar se individen och ser bara domen.
Vi måste kunna diskutera proportionalitet, straffvärde och konsekvenser utan att det tolkas som att vi försvarar övergrepp.
Att kräva nyansering är inte att förminska någon annans utsatthet.
Att kräva rättssäkerhet är inte att ta ställning mot brottsoffer.
Och att ifrågasätta en dom är inte detsamma som att förneka att sexuella övergrepp förekommer.
Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: Den som utsätts för ett övergrepp ska få upprättelse. Men den som anklagas får aldrig dömas utan att skulden är bevisad bortom rimligt tvivel.
BARA FÖR ATT DE ÄR KILLAR OCH MÄN BETYDER DET INTE ATT DE ÄR SKYLDIGA
Vi måste också våga prata om en obekväm fråga.
Varför tycks det ibland vara så svårt att se den anklagade som en individ med egna rättigheter, en egen berättelse och en egen mänsklig värdighet?
Bara för att någon är kille eller man innebär det inte att han automatiskt är skyldig. Bara för att det finns föreställningar om män som grupp innebär det inte att varje enskild man ska behöva bära skulden för vad andra män har gjort.
En människa ska aldrig bedömas utifrån sitt kön, utan utifrån bevisningen i det enskilda fallet.
Vi kan inte ha ett rättssystem där den som anmäler förväntas bli tagen på allvar, men där den som anklagas riskerar att betraktas som skyldig redan från början.
